I don't assume anyone to understand except me *
Känlsan blir bara starkare och starker, dag för dag.
Jag känner att den antagligen funnits inuti mig länge,
men blommar ut mer och mer för varje dag.
Nu börjar känslan få över til deppression.
Har ni någonsin känt att ni bara vill flytta iväg?
Jag har sedan kanske 10 års åldern,
ifrågasatt att flytta utomlands.
Tror det hade med att göra att jag redan då sett mycket av världen,
genom pappas jobb.
Plus att jag i stort sätt har varit intresserad av det engelska språket så länge jag kan minnas.
Så har jag väl alltid sedan då jag började ifrågasätta om det var möjligt velat flytta utomland.
Sedan har den tanken bara växt och växt.
Har ju alltid drömt om att flytta till New York, Los Angeles, Hongkong, Bangkok eller Tokyo.
Men har direkt aldrig blivit av och längtan växer bara mer och mer.
PÅ något sätt är det som om en del av mig inte hör hemma här i Sverige,
även om jag älskar Sverige oerhört mycket!
För det andra vill jag börja om på nytt.
Trodde gymnasiet skulle vara en tillräcklig stor "omstart" men tyvärr inte.
Mina gamla minnen jagar mig än,
fortfarande ser man samma människor och bor i samma stad.
Kanske skulle det räcka att bara flytta till Stockholm?
Men kan ju erkänna att jag helst skulle vilja flytta utomlands.
Gärna med familjen, men tror inte mina föräldrar vill, haha!
Jag känner bara mer och mer av min deppression av detta.
Det känns kanske inte så stor,
men för mig är det stort.
Min största längtan är att lämna Sverige.
Jag är till och med nästan gråtfärdig nu förtiden när jag känner efter i mina känslor,
att jag känner att jag inte har börjat om på något nytt som jag trott.
Att jag står kvar på samma ställe som innan.
Att jag inte känner att något förändrats.
Att jag känner jag vill börja om på ruta noll någonannan stans.
Hur jag lätt skulle kunna packa väskan nu och bara dra härifrån,
om jag bara hade föräldrarna (om de hade jobb där då) och om jag hade en skola att gå på,
då hade jag inte tvekat en minut.
Hade bara sagt "what are you waiting for, let's go!".
Jag vet inte varför jag har denna längtan mer än att jag känner vill börja om,
börja om där ingen känner mig, där jag inte känner någon.
Inte känna den känslan jag känner nu.
Inte vara fast i samma tänkade som i högstadiet,
inte vara rädd för att hamna i den situationen igen.
Bara känna att jag lär känna nya idag, de lär känna mig idag...inga fördomar.
Samtidigt som jag känner att jag hör hemma här,
känner jag att jag inte hör hemma här och vill härifårn illa kvickt.
Säger bara lågt oss packa med det positiva från denna stad,
lämna kvar allt negativt och ta första steget till en ny positiv början.
Detta är svårt att förklara och vet inte om ni förstår mig.
Ni behöver bara förstå en detta:
- Jag skriver detta för mig själv, för att få skriva av mig för min egen skull.
- Jag skriver INTE detta för att få sypmati eller för att folk ska tycka synd om mig.
- MEN punkten ovan för betyder inte jag vill ha massa "elaka kommentarer".
- Detta är min blogg (dagbok), den är till för mig att skriva det jag känner för.
/GabrielaFrancesca
