When the time comes *
Det känns nästa som jag vill säga SKJUT MIG.
Men riktigt så dramatisk ska jag inte vara.
Däremot skulle jag bara vilja stoppa tiden!
Är ibland fortfaradne förvånad jag står på mina två egna fötter.
Huvudvärk, stress, ont i mina jäkla höfter och känslor som går upp och ner.
Vid detta laget trodde jag vekrligen jag var en marionett docka som bara följer med strömmen.
"I don't feel love anymore,
I can't say I'm in love.
I've shut down,
don't want to get hurt anymore.
If you expect less you will not get hurt when the ones you cares about leave you in the dark."
"I'll not be the one to take the firts step,
I'm done getting hurt.
Don't want to chase love anymore,
I won't fell a tear and I won't cry my heart out.
I've learned to take my responsebility,
learned how to stay unhurt.
To stay unhurt is to play it safe."
"I'm not touchable,
not a person to love cause I've no love.
No love to give to you before I open my heart to you,
but when I've once open my heart to you I will give you all my love.
The love you diserve,
but when this happens I also get more vulnerable.
Then when the time comes for you to leave me,
I feel like an idiot beliving you actually cared enough about me to love me."
Jag kan väl säga såhär,
sådana här saker kommer jag bara på när jag är allmänt inne i djupa tankar.
Som jag börjat vara igen denna vecka,
men innan dess...ja det var ett tag sedan.
Ska jag vara ärlig var det länge sedan!
Dessa ska in min såkallade tankebok.
Har inte skrivit några bra eller deprimerande tankar sedan i ettan på gymnasiet om inte i slutet på nian.
Har jag varit i något slags avtängnings program av känslor?
Ja jag tror det.
Men det kanske blir så automatiskt när man haft en sådan period som jag hade i högstadiet?
Man kanske stänger av känslorna då för att slippa bli sårad.
Nu kommer i alla fall allt tillbaka,
skönt på ett sätt men endå inte.
Kan det vara stressen i skolan som satt igång allt igen?
Jag är sårbar igen...mina känlsor är lika klar öppet som ett sår.
/GabrielaFrancesca
